Kvällstankar

Som svar på frågan som kom under förra inlägget (om vi kan tänka oss surrogatmamma eller adoption:

Det är känsligt det där, inte bara frågan utan även svaret kan va det.

Våra tankar har aldrig gått så långt som surrogatmamma. Det vill jag inte och är ganska säker på att min man inte vill det heller. 

Med det sagt betyder det inte att det är ett dåligt alternativ men för oss passar det inte. 

Adoption pratade vi om under försökandet med Hedda. Det är ngt vi kunnat tänka oss men just nu känns det också långt borta. I mitt hjärta har jag alltid känt att vi kommer få ett barn till men om mitt hjärta säger fel så är vi mer än nöjda med vår lilla Hedda. 

Jag fick bli mamma, Foffo fick bli pappa. Vi är så lyckligt lottade! Tänk alla som kämpar för att få bli föräldrar, vi ÄR det! 

Vi fortsätter kämpa med ett syskon för vi känner att vi har mer att ge. Jag vill inte upptäcka senare i livet att jag faktiskt inte gjorde allt jag kunde. Vi gör det tills vi känner att det är nog. Gränsen är svår att sätta men vi tar ett försök i taget.

Hoppas du fick svar på din fråga! :)

Nu har jag gått två veckor med denna hemska rygg. 

Att inte kunna gå riktigt, inte kunna sitta och ligger jag förlänge försvinner benen för mig. 

Värken i ryggen är värst men smärtan ner i benet börjar komma i kapp. Temperaturen skiftar och ibland är jag iskall i benet och efter en stund forsar det varmt blod från höften o ned i foten. Är mest rädd för bestående skador, att mitt känselbortfall på låret ska spridas till större yta. Eller att värken som går rakt igen till magen betyder att nerver och kanaler som sköter magen ska gå ur funktion. 

Jag får som sendrag i höfterna, troligen för att jag går som en fiolsträng. Känns som gumpen hoppat fram i blygdbenet.. Nice hållning! :/

Pilatesboll och balansplatta är hemköpt så jag väntar bara på att smärtan ska ge med sig sen SKA jag få bukt på det! 

Skönt att Foffo varit hemma med Hedda nu i två dar. Stackarn drog på sig hög feber men verkar va på bättringsvägen. 

Nu måste jag försöka sova.. Tanken av att behöva gå och kissa nu gör mig förbannad, undra om jag ska skaffa kisskydd under lakanet så jag kan släppa det här utan att behöva resa mig?! Kateter? Nä inte igen.. Blöja? Luktar för mkt.. Måste nog fan.. Damnet.. 

De frågorna fick vi också och det är känsligt. När vi svarade nej på den frågan tyckte nog en del att vi var hemska. Man måste välja hur långt man orkar gå och de som frågar vet kanske inte hur tufft det är med hormonbehandlingar, inseminationer och IVF och när man går igenom dessa behandlingar kan man inte samtidigt tänka adoption. Man måste få kämpa med en bit i taget. Och så länge det finns hopp och möjlighet så..