Bläää
Denna jävla snurrkarusell får gärna stanna nu, ge oss ro och må bra, tack och PUNKT.
Tuuuur jag har dig min stjärna!!! Älskar dig så!!!
Ligger på soffan. Trött som få men så fort jag somnar in vaknar jag av andnöd. Drar efter luft och känns som nån snärjt åt strupen samtidigt som pulsen är som om jag varit på språng. Snälla låt mig få sova o vila?
Benen domnar bort och ömmar pga ryggen. Så jag gick ner i soffan, byggt ett berg av kuddar som benen får vila på.
Det kretsar runt min rygg mkt nu. Nytt läkarbesök, ny mr-röntgen imorgon kväll sen vidare till ortoped i Ängelholm. Jag måste besluta om operation själv, jag hatar att fatta beslut.
Enligt dem kan jag va döende i cancer och de kommer ändå inte fatta beslutet till mig. De kan råda mig..
Jag kan få bestående skador, nervskador som gör mig förlamad, inkontinens.. Etc.
Men opererar jag mig finns det stor risk för försämring av min ME. Kommer ligga inne och få mkt mediciner, starka mediciner som jag mår skit av. Hur påverkar det om jag nu vill bli gravid i framtiden? Samtidigt, jag vill inte bli förlamad.
Rädd för att de ska in o rota i ryggen. Vilken op ska jag välja? Steloperation eller diskprotes? Ett års rehab på en redan klen kropp? Frågorna är många..
Jag väntar också på tid från Gottfrieskliniken i Gbg. Specialister på ME/fybromyalgi.
Ja vi åker hit o vi åker dit i denna eviga karusellen! 
Tuuuur jag har dig min stjärna!!! Älskar dig så!!!
Ska det räcka?
Efter all feber och sjukdom sista tiden hoppas vi det håller på att vända nu.
Febern är borta men hostan består. Det får man räkna med. Tycker bara så synd om vår lilla stjärna och hostar lungorna ur sig.
Idag är det måndag, Hedda är på dagis och Foffo är tillbaka på jobbet. Jag har äntligen kunnat starta dagen med lite träning. Jag har varit så ivrig att få träna ryggen nu så den förhoppningsvis blir bättre. Det blev promenad, balansplatta och övningar med bollen.
Snälla kropp- ge mig inte en bestraffning nu för jag rört mig idag!!
Natten har kantats av en hostig tjej och ett ömt ben som oroat. Rör jag nacken strålar det hela vägen ner i foten. Tankar om operation svävar där.. Jag vill inte. Orkar jag? MÅSTE jag? Vilken op ska jag välja?
Meeen en ännu mer tankar går till min kommande födelsedag!!! Inte en aning om vad som väntar. Foffo går runt o smyger och säger att han får lyckorus av tanken på det vi ska göra!?! Nyfiiikeeen och längtar!!!!
Stort beslut
Det har varit ett jobbigt år. Jag har fått min diagnos som förde med sig både lättnad men mest sorg. Vi blev gravida men miste de. Vi har kämpat men inte lyckats på nytt. Nu har min rygg pajat IGEN och min ME har gjort mig rätt dålig om jag ska va ärlig mot mig själv.
Jag och Foffo längtar och önskar så ett syskon till Hedda men långt där inne i mig har en obehaglig magkänsla spökat den sista tiden.
Funderingar kring hur mycket till jag orkar. Allt vad barn innebär. Hur Hedda har det nu och hur det KAN gå.
Beslutet är taget av mig och till min stora lättnad förstod min man och stöttar mig till 100%.
Vi avbryter härmed kämpandet att få syskon till Hedda.
Det är inget lätt beslut för jag önskar fler barn så det ibland gör ont i mig. Fast jag gråtit som ett barn över detta känns det ändå rätt, jag är lättad.
Det kan va så att vi i framtiden plockar upp där vi nu slutar men just för nu lägger vi av.
Jag måste komma på benen, hämta mig själv, fungera igen.
Vi har verkligen världens finaste dotter och med mitt tillstånd riskerar jag att bli liggandes. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag satte henne i den sitsen. Som vi har det nu har vi det supermysigt! Trots mina dippar men dem ser inte Hedda. Jag sover när hon är på dagis och resten av tiden går jag ibland på ren vilja men oftast mår jag bra. Varför äventyra det?
Jag blir 30 år om 23 dagar och vi båda anser att vi har möjlighet att utöka familjen ett bra tag till om vi nu vill det då. Just nu ska vi bara VA TILLSAMMANS! Och jag ska rå om mig själv så jag blir hel igen. Rensa ut kroppen på alla gifter och SEN tar vi just SEN..
Tack för allt pepp och alla tankar!
Jag älskar min familj, som faktiskt är komplett!
Kvällstankar
Som svar på frågan som kom under förra inlägget (om vi kan tänka oss surrogatmamma eller adoption:
Det är känsligt det där, inte bara frågan utan även svaret kan va det.
Våra tankar har aldrig gått så långt som surrogatmamma. Det vill jag inte och är ganska säker på att min man inte vill det heller.
Med det sagt betyder det inte att det är ett dåligt alternativ men för oss passar det inte.
Adoption pratade vi om under försökandet med Hedda. Det är ngt vi kunnat tänka oss men just nu känns det också långt borta. I mitt hjärta har jag alltid känt att vi kommer få ett barn till men om mitt hjärta säger fel så är vi mer än nöjda med vår lilla Hedda.
Jag fick bli mamma, Foffo fick bli pappa. Vi är så lyckligt lottade! Tänk alla som kämpar för att få bli föräldrar, vi ÄR det!
Vi fortsätter kämpa med ett syskon för vi känner att vi har mer att ge. Jag vill inte upptäcka senare i livet att jag faktiskt inte gjorde allt jag kunde. Vi gör det tills vi känner att det är nog. Gränsen är svår att sätta men vi tar ett försök i taget.
Hoppas du fick svar på din fråga! :)
Nu har jag gått två veckor med denna hemska rygg.
Att inte kunna gå riktigt, inte kunna sitta och ligger jag förlänge försvinner benen för mig.
Värken i ryggen är värst men smärtan ner i benet börjar komma i kapp. Temperaturen skiftar och ibland är jag iskall i benet och efter en stund forsar det varmt blod från höften o ned i foten. Är mest rädd för bestående skador, att mitt känselbortfall på låret ska spridas till större yta. Eller att värken som går rakt igen till magen betyder att nerver och kanaler som sköter magen ska gå ur funktion.
Jag får som sendrag i höfterna, troligen för att jag går som en fiolsträng. Känns som gumpen hoppat fram i blygdbenet.. Nice hållning! :/
Pilatesboll och balansplatta är hemköpt så jag väntar bara på att smärtan ska ge med sig sen SKA jag få bukt på det!
Skönt att Foffo varit hemma med Hedda nu i två dar. Stackarn drog på sig hög feber men verkar va på bättringsvägen.
Nu måste jag försöka sova.. Tanken av att behöva gå och kissa nu gör mig förbannad, undra om jag ska skaffa kisskydd under lakanet så jag kan släppa det här utan att behöva resa mig?! Kateter? Nä inte igen.. Blöja? Luktar för mkt.. Måste nog fan.. Damnet..
Aktiv vulkan
Sån är jag nu, aktiv vulkan.. Det bubblar inuti, det vandrar upp och ner mot ytan och ibland bubblar det över, det blir utbrott och visar sig med tårar.
Det känns för svårt att förklara vad vi går genom just nu. Jag ska försöka dra det utan att göra en novell..
Sommaren har gått. Vi skulle se det som en paus i allt vad barnaskapande heter. Rent fysiskt har det varit sunt att min kropp har sluppit medicinerna gällande det. Men mentalt.. Jag vet inte, sommaren har varit lång samtidigt som den alltid går för snabbt.
Mot slutet av sommaren kom en tid till Kk, äntligen. Slippa känna efter, köpa test för alldeles för mkt pengar, analyserande osv.
I fredags va jag där, den 20/9. Slutet av sep, 1,5 mån tills de stänger igen över julen.
Under sommaren har vi pratat mkt om ivf. Jag orkar inte detta mer, detta ovissa fram och tillbaka. Räcker det med 12 sprutor för att ägget ska växa? Eller närmare 40 som sist? Inte lyckas.. Igen. Nu har vi blivit behandlade i 17 månader. I en redan sjuk kropp. Måttet är rågat och jag börjar bli rädd för vilka spår det sätter i mig i framtiden. Inte bara mentalt utan mest hur mkt sjukare blir jag av detta?
I mitt huvud är ivf nästa grej för oss. MEN vi har en insemination kvar som vi får kostnadsfritt, EN. Den chansen vill min man ta, den undrar jag om jag orkar.. Vi hinner en enda behandling i höst. Tar vi insemineringen blir det ivf i början av nästa år.. Nästa år!
Jag vill ge ivf tre chanser, min man vill ge en.
Aldrig innan har jag känt sån panik över att våra chanser börjar rinna ut.
Ang mitt mående med ME så hade jag förra veckan en liten krasch eftersom jag kört på med Bakning och fix till Heddas kalas, så det va det värt! :)
Men i kraschen pajade min rygg igen. Så trött jag blir. Hade tur som hade min svärmor här hela förra veckan så jag kunde ta mina starka smärtstillande. Annars blev jag liggande.. Mitt ryggbälte, starka piller och ett jävlaranamma så har veckan gått. Ff väldigt öm i ryggen och sover mkt. Eftersom jag spänner mig mkt pga ryggen går det ut över ME som gör att jag har väldigt lite energi. Sover mkt.
Ryggen borde opereras, men läkaren tycker vi väntar tills efter vi fått bebis. Vi kan vänta sålänge jag kan kissa o bajja själv.. Låter ju jäkligt härligt! Det är nog ngt jag borde va tacksam över, att jag änsålänge sköter det själv ;)
Fan va jag klagar!! Men jag skulle ju dra livet i kort just nu..
Har dessutom fått eksem av behandlingen som jag gått med under sommaren, har fått kortisonbehandlingen nu så det känns mkt bättre.
Ja.. Där är vi nu. Tack o lov för Hedda!! Min underbara unge har hunnit fylla tre år! Hon hjälper mig så mkt, bara genom att va hon.
Igår sa hon "jag vill ha en lillebror.."
Jag svarade "jag och pappa försöker göra en!"
"Mm, men kom så gör vi en då!!"
Lilla vännen.. Skrattade gott! :) tänk om det vore så lätt.
Till anhöriga med ME/cfs
Detta är en text som från början är skriven på spanska. Nu är den översatt till svenska för anhöriga till ME patienter.
Den beskriver så bra!
"Förstå mig!
Skulle du vilja förstå dig bättre på en anhörig som har Myalgisk Encefalomyelit (ME)?
• Bli inte förvånad ifall du inte ser märkbara fysiska förändringar hos oss: ME åstadkommer
många förändringar men de flesta är "osynliga" för vanligt folk. Det är inte som om vi hade
AIDS eller cancer, som så småningom uppvisar påtagliga fysiska förändringar.
• Om jag säger att jag inte mår bra, snälla tro mig! Kanske mitt ansikte inte visar några tecken
på att jag är sjuk, men det är så att ME i allmänhet inte ändrar på ansiktet: ibland uppträder
lite blekhet och något litet tecken på smärta inget mer. Dessutom så har jag varit sjuk så
länge att jag har vant mig vid att inte visa mycket av varken malaise (vag, diffus känsla av
obehag och trötthet) eller trötthet.
• När jag känner mig dålig är jag varken mycket uttrycksfull eller vänlig. Men tro inte, snälla,
att jag är arg på dig eller att jag inte vill se dig. Problemet är att jag, under dessa stunder,
inte har mycket förmåga till uppmärksamhet eller koncentration, och därför antar jag på
grund av utmattningen och smärtan "ett stenansikte" och med "få vänner". Men din närvaro
och din konversation lindrar och distraherar mig från smärtan, och dessutom, hjälper mig att
frigöra mig från känslan att "jag inte betyder något för någon" som ibland drabbar mig.
• Om jag berättar för dig att jag är "lycklig", snälla, anta inte att jag är "frisk". Jag är
fortfarande sjuk men jag kan också känna mig lycklig för att livet, trots allt, fortsätter. Det
vill säga, jag ljuger inte för dig varken när jag säger att jag är lycklig eller när jag säger att
jag är sjuk. Båda sakerna kan för mig vara sanna samtidigt. Efter att ha varit sjuk så länge,
kan jag inte begränsa min lycka till det enda målet att bli "frisk" för verkligheten är att det är
något som jag inte kan påverka, och därför har jag lära mig att njuta av andra saker som livet
kan erbjuda. Så snälla, försök att dela lyckan (utan att ifrågasätta den) som jag känner.
Dessutom, tveka inte att berätta dina problem, glädjeämnen eller sorger för mig.
• Om jag visar mina begränsningar, snälla, acceptera dem. Jag varken hittar på dem eller
överdriver. Jag skulle älska att promenera eller leka med dig, men när jag säger "jag kan
inte", är det verkligen vad jag känner. Det är sannolikt att jag kan göra lite mer än jag från
början hade tänkt, men mycket sannolikt kommer det att bli smärtsamt för mig efteråt med
mer smärta och ökad begränsning. Snälla, tro inte att det beror på en brist av tillgivenhet för
dig eller intresse för dig, eller på grund av lathet. Att lägga märke till dessa känslor hos dig
gör mig ledsen. I själva verket har jag, frustrerad till bristningsgränsen, varit tvungen att lära
mig mina begränsningar och acceptera dem, och jag måste skydda mig emot min egen vilja
att göra mer än jag klarar av.
• ME-symtomen varierar mycket över tiden och kan förändras, förbättras eller förvärras, inom
loppet av några timmar. Ifall jag lovar dig något och du inte kan räkna med mig då det
verkligen är dags, snälla bli inte förvånad, förolämpad eller arg. Jag blir också ledsen och
förargad av att inte kunna planera saker som du gör. Det ger mig en känsla av stor osäkerhet
och stor frustration.
• Tro inte att jag slutar göra saker (som att ringa dig, träffa dig eller göra dig en tjänst) för att
du är en dålig person. Det är för att ME också försämrar uppmärksamheten,
koncentrationsförmågan och minnet. Om jag glömmer bort saker som har med dig att göra,
är det inte för att du inte betyder något för mig eller för att jag skulle vilja skada dig. Det
beror helt enkelt på "dåligt minne". Det har inte med dig att göra, utan med sjukdomen. "
Översatt från Página Colombiana de la Tathcher http://www.ebmcolombia.org/fatiga/Entiendeme.htm
http://info.me-cfs.se/Filer/forsta-mig.pdf
Nyfiken på vad ME/cfs är?
Här kommer en bra sida som visar det övergripande med ME/cfs som jag lider av.
Just i detta nu bloggar jag från en madrass på golvet hos våra vänner.
Ja, igår körde vi till Småland för en härlig midsommarhelg. Med för lite vila, spänningar, bilåkande etc ligger jag nu..sen igårkväll. Springer på toa och är jättedålig i magen, spannen är bredvid mig, hjärtat klappar som om jag ska lägga av vilken sekund som helst, yrsel, oro.. Varför ska man behöva lida när man gör ngt roligt?
http://www.gotahalsan.se/sv/myalgisk-encefalomyelit/
Önskar er en härlig midsommarafton!!!
Ljuva sommarkväll
dont like
Första veckan -0,7, andra veckan -0,8, tredje veckan PLUS 0,9!?!?!
WTF? Hatar att se det när jag tycker jag kämpar. Skit och mööög. Nu kommer midsommar också vilket innebär lite alkohol, god mat etc. Självklart har jag ett val men det är alltid jobbigt att vistas runt godiset när man inte får nalla.
Igår va en skitdag.
Idag tar jag nya tag igen. Promenerade rundan med musik i öronen och vill inte stanna när jag börjat gå, men måste, jag måste ta det lugnt, jag blir arg.
Vill ta ut mig rent fysiskt, känna att jag svettas och att jag KAN göra ngt åt denna icke godkända kropp.
Lite styrketräning blev det ändå, att jag inte lär mig. Detta med acceptans, hur länge ska man behöva träna in det innan det sitter?
När ska jag lära mig att det kvittar vad alla andra tycker, hur alla andra ser ut och när ska jag sluta pressa mig själv att bli bättre/snyggare/smalare/mer harmonisk? Verkar va en elak rundgång som bara slår till mig gång på gång.
Ibland önskar jag att jag va sådär naiv, tro att jag är odödlig och inte ha varit med om ngt jobbigt alls i livet. Bara flyta på och tro att allt ordnar sig. Va egoist och bara göra saker för mig själv.
Jag fick en kommentar häromdagen. "Gör som vi sluta tänk på det och bli gravid!"
Jag vet att personen i fråga inte menade ngt illa och det är en jättefin tjej! Men jag känner bara "ni skulle bara veta.."
När vi fick hedda beslutade vi att inte skydda oss mer. Vi ville ha ett syskon till Hedda. När Hedda blev 15 månader hade inget hänt och vi började försöka mer intensivt. Det pågick sen i 6 månader och vi sökte för hjälp igen. Då tog jag hormonstimulerande i 5 månader som bröt ner mig sakta men säkert. Det gav ingen effekt. Gick över till stimulering i sprutform och har nu stimulerats med det i 8 månader. Ingen effekt, mer än att min kropp tog ännu mer stryk.. Jo, gravid med tvillingar som vi förlorade. Vilket resulterar i 15 månader av "inte tänka på det" och "13 månader med stimulering"
Nu har vi EN stimulering kvar, sen väntar IVF som vi inte har råd med. Det betyder inget barn.
Under hela den här tiden har vi haft en grym inställning ska ni veta, vi är jävligt grymma! Vi lever, vi njuter, vi träffar kompisar med bebisar och känner ingen som helst bitterhet mot nån annan. Vi kämpar, har inte låtit det nå oss. Men ni ska veta att när en sån kommentar kommer som "Släpp det" eller "Ni är unga än" eller "jag tror ni tänker för mkt" vill jag bara skrika ut att de inte har nån aning om hur det känns. VI är i VÅR situation, inte er. Vi har varit enastående i en situation som många andra hade kriverat i.
Inte nog med att försöka skaffa barn är en bergodalbana i sig. Man ska proppa i sig hormoner i form av egna injektioner dagligen, ta en annan medicin morgon och kväll, ta en spruta extra för att ens få ägget ut sin lilla puppa. Medicinerna gör mig om än tröttare, illamående, magont, deppighet, ångest. För att inte tala om vilken törn ens sexliv får. Har man sex för ngt annat än producera? Nån annan gång än när "sex-och-skaffabarn-klockan" ringer? Man tappar sugen, man är ledsen. Man är hoppfull, man försöker glömma, man blir påminnd. Ibland gör det ont in i märgen så mycket jag vill ha ett barn till.
Visst, vi är "unga" än men jag orkar inte med BEHANDLINGEN! Utan den kan vi inte bli gravida, jo jag vet för vi har gått genom grundling utredning.
En sak till, detta är andra omgången i vårt liv som vi gör detta. Fattar ni? Ibland bryter man ner lite och vill bara skita i allt. Inte ha fler barn, bara sluta. Ge mig ro.
Nu har vi det i sommar. Och jag tänker bara på att vi ska få vår sista -SISTA - behandling i höst.
Just nu är jag mer ledsen över allt än jag varit under hela tiden. Jo jag var mer ledsen när vi förlorade tvillingarna men det kändes annorlunda.
Nu kl 10:00 är det dags för psykiatrikern. Prata lite om sjukskrivningen. Känner inte för att prata om det. Men jag måste, som med så mkt annat...
Ruvar...
Så va vi här igen, i ruvartider.. Väntan är olidlig och jag försöker sysselsätta mig med allt möjligt för att tänka på annat.
För 5 dar sen tog jag sprutan och för 3 dar sen inseminerades jag. I slutet av nästa vecka bör vi veta.. Bebis eller inte? Som ni vet, jag HATAR att vänta.
Tydligen va jag nära att slå rekord på hur många sprutor en kvinna tagit för att få äl (på just kristianstad KK) sa de, WOW vilken merit.. -icke!! Men till slut kom ägget och jag är så lättad varje morgon jag slipper sprayen och varje kväll jag slipper både spray och spruta. Min mage är ff grön och vacker efter injektionerna, men vad gör det? Tänker inte visa den ändå. 2 kilo har lagt sig på min kropp, hur? Kanske för att jag älskar mat och inte har kroppen som kan motionera? Kanske alla hormoner, kanske ngt mer..
Vi har haft inställningen att nu är sista insemineringen innan sommaren, tar det är det UNDERBART och tar det inte får vi en påtvingad paus som gör att vi känner oss lättade av pausen. Jag hade aldrig kunnat välja det själv, vill ju så gärna bli gravid. Vi har ingen tid att spilla, kööör! Men nu kan vi inte det och det ska ge oss en skön sommar, bara va med vår lilla plutta och hitta på roliga saker. Njuta av en kall öl o solen, äta ostbricka och förhoppningsvis inte va bedövad av illamående. Man måste försöka se det positivt.
Nu när vi är inne i det, ja då kretsar bara "DET MÅSTE GÅ" i hjärnan.
Har en sån där underlig känsla att det såklart inte kommer gå. Vem har turen att bli gravid två inseminationer efter varann? Inte jag.. Jag är faktiskt inte den som har "tur" i det mesta. I mycket, men långt från allt.
Mamma brukar kalla mig "hennes lilla olycksfågel.." Säger väl allt.
Försöker att inte analysera men minsta lilla knip o magen eller molvärk ger en hopp, "kan det va??"
Ändå VET jag att det är för tidigt.
Idag är det fredag, alltid lika härligt. Imorgon åker F med jobbet och fiskar och stannar över till söndag. Jag och Hedda och Wilma ska välkomna mormor hem från en vecka i turkiet.
Söndag bjuder på gympauppvisning för Hedda.
På måndag ska jag till ögonkliniken då jag börjat få attacker i form av flimmerseende, mörka fläckar och yrsel. Misstanke om hornhinneavlossning!!(?) Wtf.. it never ends... Jag är ingen bra avelstik. ;)
Efter det en lååååång vecka som jag hoppas visar ett plus tillslut.
Pleeese?
Gosa riktigt med era hjärtan i helgen!!
Hej!
Bara att vänta..
Igår var jag och träffade mina bästa vänner över en frukost, ligan har utökats av en styck Walle!
Han är så välkommen!
Varje gång jag träffar dem vill jag bara träffa dem mer. Jag är så lyckligt lottad som har dem!
<3
På eftermiddagen igår var vi inne på KK och mätte äggblåsor.
Förra stimuleringen hade vi det så enkelt, det krävdes 10 sprutor och äggblåsan var klar.
Nu är vi inne på 15 sprutor med ökad dos och äggblåsorna är bara halvvägs.. suck.
Läkaren är dock optimistisk och säger att det kommer ett ägg, men det kan krävas upp till 30 sprutor.
Bara att vänta...
Att jag har ont är inte konstigt. Jag har ca 30 äggblåsor i varje äggstock, så en äggstock som normalt är 2,5 cm är nu 5-6cm. Ganska mycket förstorad, och större ska det ju bli.
Det ömmar och krampar.. men klart vi tar det också. Får vi en bebis till är allt värt det!
Även om det för stunden känns piss.
Nästa mätning på måndag.
Min pacing går sådär. Jag tycker det är svårt att skatta mitt mående och jag glömmer att skriva upp när jag startade med vissa saker för att sen glömma skriva upp när jag avslutade det.
Jag har haft några bra dagar nu, det är så skönt. Jag försöker verkligen lyssna på mig själv.
Smärtan i huvudet, axlar, nacke, händer, ben och fötter kommer och går. Men så länge jag känner mig klar i huvudet och slipper "flummigheten" njuter jag.
Idag blir det mycket vila. Lilla Miss vaknade 04:00 och kunde inte somna om så hon och jag har legat på soffan sen 4:30.. snaaark...
Kluven mamma
Varför är jag sån veleröv? Att jag alltid ska snappa åt mig och analysera, kan jag bli bättre på ngt vis? Ska jag göra annorlunda? Och allt som oftast är det ju MITT FEL! Suck.. Hela livet verkar va en lärdom. Jag står dock fast vid att jag hellre lär mig nu som ung än sitter där efter 60 och undrar varför jag inte visste detta som ung. Jag lär mig vad som är vitkigt i livet och vad som bör städas bort.
Just nu är jag i lite dilemma med mina tankar ang förskolan. Jag har nu blivit heltids sjukskriven pga mitt skov och därmed ser jag till att Hedda får va lite mer på dagis och naturligtvis gör jag det till största del för hennes skull. Inte bara att hon får komma dit o leka utan också för att hon utvecklas och lär sig saker. Ska hon gå hemma med mig blir hennes tid inte alls lika rolig som den hade varit på dagis. Jag har behövt vila ofta nu, bearbetar mkt och väntar fortfarande på svar och det är ngt mer i kroppen som inte stämmer.
Jag frågade om jag fick ha tiden halv åtta till fyra på hedda. Jag lämnar oftast halv åtta men hämtar henne efter mellis efter två. Att jag vill ha tiden fyra är för att jag har rätt till det och om jag har en dålig dag vet jag att jag får återhämta mig innan jag hämtar.
Till svar fick jag att de tycker det räcker att ha tiden tre, inte mig emot men formuleringen satte griller i huvudet på mig. "Ja vi ser ju till Heddas bästa (ja det hoppas jag verkligen!?) och tycker att hon är ju fortfarande så liten, det blir för länge med kl fyra.." Direkt känner jag mig som en dålig mamma. Ser inte jag till Heddas bästa då? Hedda är mitt allt, självklart vill jag att hon ska må bra!! Bäst av oss alla!!
Är det så att Hedda inte trivs och mår dåligt av dagis står min sjukdom självfallet tillbaka och Hedda stannar hemma med mig men hon vill ju va där?!
Jag kommer inte hämta henne tre om det nu inte krisar men själva uttrycket fick mig att känna mig kass.
Det va som i somras när vi pratade semester och vi skulle ha henne hemma 4 veckor. Sen tyckte vi att hon skulle få gå halvtid resteramde sommar iaf så hon fick leka, hon saknade dagis. Då svarade de "Barnet mår ALLTID bäst av att va hemma med sina föräldrar!"
Gör jag då det sämsta för Hedda som lämnar henne halvtid? Fattar inte... Eller ser dem till DERAS bästa och får mindre att göra?
Idag väntar läkarbesök och provtagning. Imorgon kommer svaret på det.
Handling står också på schemat, i helgen blir det PajParty så jag måste handla hem div ingredienser ;)
Btw, känner mig rätt "pigg" idag :)
Chilli dilli på er!
Kul o se!
Kul o se att jag fortfarande har flitigt med läsare trots att jag är alldeles jättekass på att uppdatera.
Det händer saker mest hela tiden och jag vill uppdatera både för er och för mig själv eftersom detta skulle funka lite som en dagbok jag kan se tillbaka i.
Jag radar upp..
Barnaskapande:
Nu är blödningen över, höll i sig 17 dar. Fick veta att det kunde hålla i sig upp till 16 dar, såklart skulle jag blöda liiite mer ;) (lite självironi får man väl ha)
Jag har varit på kontroll då testet nu blivit negativt igen. Igår började karusellen igen. 14 dagars pillerätande för att framkalla mensen. Idag började jag med nässprayen som blockerar mina egna hormoner att bildas för de stör sen när man ska tillsätta alla hormoner och ha exakt koll.
Den 8/4 ska vi se så jag är "nollställd". Efter mensen börjar då sprutorna och jag hoppas jag är lättstimulerad även denna gång. Om allt går som det ska beräknas nästa inseminering i slutet av april.
Denna väntan.. Vi hinner en inseminering innan sommaren, sommaren som innebär semester för alla läkare och det i sin tur betyder att vi får ingen hjälp igen förän oktober.
Istället för att bli stressade över det och lite smått bittra ser vi en sommar (om det nu inte går vägen med insemineringen) att må bra! Inget illamående, vi kan åka på våra småturer som vi vill utan att behöva hålla tider till läkare, oro över allt vad en graviditet innebär. Kanske sista sommaren med bara Hedda? Detta blir bra, i vilket fall som helst.
Sjukdomen:
Jag har varit orolig att min neurologiska sjukdom varit en annan variant än den jag fått diagnostiserad. Man måste utesluta andra neurologiska sjukdomar också. Så oron va framförallt att det skulle va ALS, som jag skrivit om tidigare. I veckan va jag hos en specialist inom neurologiska sjukdomar och gjorde en undersökning. Efter den sa han att ALS kunde jag utesluta- TACK O LOV! Sen MS hade synts på min MR röntgen efter Heddas födelse. TACK IGEN! Fast å andra sidan sa han att jag har för många skov för att det ska va MS, de har skov ett par ggr/året, jag har betydligtfler än så. Inte lika kul.. Den fysiska undersökningen gick bra. De tog 5 rör blog, urinprov och div andra saker och jag lämnade läkaren med lätta steg! Framförallt pga en sak. Här hemma har vi diskuterat hur mitt mående skulle bli efter ytterligare en graviditet. Kanske det bara kommer eskalera och jag till slut inte kan ta hand om min"a" barn mer? Jag har läst om patienter som går runt med rullator, sängliggandes 18-20 timmar av 24. Jag vill inte sluta så. Jag vill inte blir sämre!!! Väldigt sällan blir det sämre, stationär sjukdom. Han tyckte däremot att det va riktigt bra att jag hade barn, pga den glädje och mindfullness det ger! Han förstod att vi ville ha fler barn men tyckte att jag skulle skratta mig lycklig över Hedda pga min PCOS. Det gör jag dagligen. Det vet många av er! Han såg inget hinder i att skaffa fler barn-lycka!!
Mitt mående kommer gå i vågor, resten av mitt liv. Jag ska fortsätta finna mitt sätt att leva som jag påbörjat. Ha det lugnt runt mig, va lycklig och inte utsätta mig för ngt ansträngande. Han sa "Du kan promenera 3 km om du vill men att bli sängliggande flera dar efter är ett högt pris att betala." Jo tack, priset har jag fått betala många gånger om.
Dagen efter fick jag telefontid och skulle få veta mina provsvar. Såklart har jag luren på ljudlös och missar det, på telesvaret säger läkaren "Hej Anna, vi hade avtalad telefontid nu och vi bör boka en ny sådan för jag skulle gärna vilja prata med dig ang dina provsvar! Återkom till oss!"
Nää...WTF?? Konstigt nog blev jag inte orolig. Det mest akuta kunde han nog utesluta med den fysiska undersökningen han gjorde. Däremot kanske jag saknar ngt i kroppen, då finns det kanske hjälp??
Jag har mått så bra sen läkarbesöket. Så lättad! Det firade vi häromkvällen, Foffo överraskade mig med skumpa, jordgubbar och blommor! :)
Måste också berätta en gullig sak som Foffo sa häromdagen..
"Anna, jag tänkte på dej när jag läste den här, så tycker jag du är med Hedda!"
Till mitt barn
Den här morgonen..
ska jag le när jag ser ditt ansikte
och skratta när jag känner att jag vill gråta
Den här morgonen...
Ska jag låta dig välja vad du vill ha på dig och
säga hur fint det blev.,.
Den här morgonen...
ska jag kliva över tvätten, lyfta upp dig och ta dig med ut till lekparken
Den här morgonen...
ska jag låta disken ligga kvar odiskad och
låta dig lära mig hur man lägger det där pusslet
Den här kvällen...
ska jag dra ut telefonjacket och låta bli att sätta på datorn
och sitta med dig på gården och blåsa bubblor.
Den här kvällen...
ska jag inte skrika åt dig en enda gång, inte ens det minsta grymt när du skriker ocg gråter efter glassbilen och om den kommer förbi ska du och jag gå ut och köpa en glass
Den här kvällen..
Kommer jag låta dig hjälpa mig att baka kakor och kommer inte stå lutad över dig för att tillrättavisa dig
Den här kvällen...
Kommer jag ta oss till McDonalds och köpa varsen happy meal så vi båda får leksakerna
Den här kvällen...
Kommer jag hålla dig i mina armar och berätta om hur du föddes och hur mycket jag älskar dig
Den här kvällen..
kommer jag låta dig stänka i badkaret och lova att inte bli arg
Den här kvällen..
kommer jag låta dig va upp sent medans vi
sitter på verandan och räknar alla stjärnor
Den här kvällen..
när jag drar mina fingrar genom ditt hår medan du ber kommer
jag att tacka Gud för den finaste gåvan som givits
Jag kommer tänka på de mammor och pappor som letar efter sina försvunna barn, de mammor och pappor som besöker sina barns gravar istället för deras sovrum, de mammor och pappor som är på sjukhus för att med grönslös sorg se sina barn lida och för sitt inre skrika att de klarar inte mer.
Och när jag kysser dig godnatt kommer jag att hålla dig lite hårdare, lite längre, det är då jag kommer att tacka Gud för dig och inte be honom om något mer... utom en dag till!
Kan man få en finare komplimang???
Heddas och min dag i Tivoliparken, mata ankorna, lek och picknick.
Varför ge ankorna macka? Jag vill ha den själv!
Från bättre till sämre..
I vanlig ordning går mitt liv och mående som ett hackigt EKG.
Måndag-tisdag va bra, jag passade på att gå liiite längre promenad men inte alls långt. På måndan blev det yoga i 40 minuter och i tisdags lite styrketräning efter promenaden.
På onsdagen blev det handling, fortfarande OK dag. Torsdagen lite sämre, jag passar på att vila. På fredagar är Hedda ledig och då blir det inte mkt vila så jag samlar kraft till fredagen.
Fredagen kommer och jag mår sämre. Vi åker hem till mormor en runda. Jag tar ett varmt bad, men pulsen ökar och hjärtat bultar på så jag får avbryta badet. När vi kör hem känner jag mig så orolig i kroppen, känner att det är på gång att bryta ut ngt. Väl hemma vill hedda som tur är vila men under tiden vi läser böcker slutar orden fungera i min mun. Jag kunde bara inte säga mer, försökte med få ord få Hedda att förstå att vi måste vila nu för mamma är jättetrött. Hon somnar, jag försöker. Huvudvärken är hemsk, den ligger över höger öga och panna och bränner, som om något vill komma ut. Jag slumrar men vaknar av att jag inte andas, jo jag andas men jag håller andan tills jag vaknar sen drar jag anfått efter ny luft. Värmen stegrar, jag blir febervarm och känner hur det snurrar. Jag försöker sansa mig, lära mig själv att detta inte är farligt, bara en del av sjukdomen. Men när jag är ensam med Hedda blir jag rädd, tänk om jag deckar/svimmar/kollapsar och hon är själv? När Hedda vaknat ringde jag F och sa att han gärna fick skynda sig hem efter jobbet eftersom jag känner mig dålig.
Kvällen fortsätter likadant. Ljudet av lego som skramlar gör att jag vill spy rakt ut, håller för ögon och öron och önskar till högre makter att skona mig från detta.
Tar en tablett, det som jag drar ut i det längsta med, för att få ro under natten, få min sömn.
Jag sover lugnt.
Lördagen kantas av samma mående. Huvudvärken gör mig illamående, axlar, nacke och huvud blir som spända fiolsträngar, hela tiden försöker jag med att andas lugnt, slappna av... inte va arg orolig eller ledsen för det. Jag har det bra, VI har det bra. Det går över, jag kommer igen.
Igår kväll försökte vi se på melodifinalen, inte kollat på nån delfinal men tänkte att eftersom Hedda va vaken kanske hon skulle gilla det.
I soffan, helt lugnt, kommer hettan igen och pulsen bankar hårt i halsen. Andingen känns som när man sprungit en runda och man flåsar allt man kan men ändå får man inte i sig tillräckligt med luft. Jag lägger mig på golvet, såklart utom synhåll för Hedda, gömd på toan. Några minuter senare hämtar jag mig.
Nu är det dags för Hedda att sova. Jag läser för henne, sen lägger jag mig i min säng. Vill bara somna, vakna dagen efter och må bättre. Fram till 00:30 kantas sömnen av att vakna-somna, andas, sluta andas, rycka tillbaka till vaket tillstånd, somna, andas.. osv..
00:30 vaknar hedda. Hon vill inte sova mer. Efter många turer fram till 03:30 tar jag ner henne och vi ser på Nicke nyfiken. Huvudet pulserar, tar värktabletter, fast de sällan hjälper. Som en ostbåge får jag Hedda att somna i soffan brevid mig när filmen visat en timme.
Ja ni kan ju räkna ut hur min kropp ser ut idag, som en galge.. ostbåge, sjukligt ont i axlar, nacke upp i huvudet.
Det är söndag idag och jag SKA gå med Hedda på hennes gympa.
Jag hoppas också att det är slutet på detta skov. Att nästa vecka bjuder på fina dagar. Varför skulle jag träna? Dumma dumma mig...
Jag har bytt vårdcentral nu. Ska träffa en läkare som min psykiatriker rekommenderat. Han ska va specialist inom ME. Jag vill få veta om jag behöver äta medicinen jag gör och har gjort i 14 år, felmedicinerad? Jag vill få en neurologisk undersökning som professorn som ställde diagnosen vill att jag gör. För att utesluta MS?! Andra neurologiska sjukdomar. Jag är livrädd att jag ska ha ALS eller liknande, som bara blir sämre och till slut tynar bort och dör.
Jag vet jag är neggig, men jag är orolig. Tänker på min Hedda... mitt hjärta.
Jag är dessutom trött på att blöda nu, jag vill inte bli påminnd mer om det som hänt.
Kram.
Rätt sida om snön
Första mars är förbi och jag känner att mars är den första månaden man ens kan hoppas på lite mer vårklimat och sol. Folk har tjatat om våren sen nyårsdag tycker jag, vet inte folk att vintern är hela februari också?
Jag kan dock hålla med om att nu när solen tittat fram har jag verkligen mått snäppet bättre. Kroppen spritter till och man har lust till mer i livet. T.o.m jag har varit ute och visat snuvan ;)
Veckan har faktiskt varit över förväntan och det är så skönt. Jag njuter i fulla drag av att må såhär bra.
Nätterna kantas fortfarande av mensvärk men jag känner knappt ngt på dagarna. Jag är rädd att det ska bli komplikationer efter skrapningen. Känns så typiskt om det skulle hända och jag orkar verkligen inte det också.
Igår kom svärfar på besök, han är på genomresa på väg till turkiet. Alltid vid denna tiden tittar han hit och stannar ett par dar. Hedda tycker det är roligt! Ja vi också men det är ju mest för henne som han vill komma hit.
Vi har inget speciellt planerat denna helgen. Jag vill baka lite gott bröd, inget mer. Sy vill jag också, får se vad energin räcker till.
Ha en go helg på er vänner!!
Vi tre
Idag är det den 27e februari och första dagen på resten av mitt liv. Som varje dag är.
Det är med blandade känslor denna dagen satte igång.
Igår åkte jag till sjukhuset kl 12. Hade tid 12:30. Blev inkallad och dagens operationer hade blivit försenade så jag beräknades inte komma in på operation förän tidigast 15. Jag köpte ett gäng tidningar och fick min säng, bytte till de alldeles utomordentligt sexiga sjukhuskläderna och la mig till rätta. På fastande mage hade jag ingen ork att springa ärenden ändå. Jag ville ha det gjort om jag så skulle ligga där ett dygn. Timmarna gick och jag började nog se blek ut för en påse dropp kopplades in. Fler timmar flög förbi, droppet tog slut och patienterna trappades av fler och fler.
16:15 kom läkaren och berättade att det va min tur och precis vad de tänkt sig inför operation. Jag rullades in och två narkossköterskor tog hand om mig. Fick lägga mig i det där sterila rummet som va svalt och oinbjudande. Upp med benen i de äckliga inplastade gynbenen. Armarna åt varsett håll, syrgasen på.. "Anna, nu sprutar vi in så du somnar, känn dig tung och ta djupa långa andetag så somnar du snart..." Zzzznark...
Jag vaknade igen och visste att det skulle kännas. Nya droppet med läkemedel som gör att livmodern drar ihop sig och framkallar lättare värkar. Ville slippa detta, inte känna smärtan när jag inte får ngt fint utav det.. Bad om smärtstillande och fick morfin så sattes droppet på max med orden "Anna nu kör vi in skiten så har vi det gjort!" Vilken jäkla tur det finns människor som gör allt mycket lättare på ett ställe som det. Utan sköterskorna hade upplevelsen varit tyngre och gett mig hemskare minnen.
Jag deckade på nytt av morfinet och inte långt efter det va droppet slut och jag kvicknade till. Fick min efterlängtade fika, aldrig smakat så gott!! Upp o kolla så jag kunde kissa själv och sen fick jag ringa efter skjuts.
Hemma välkomnades jag av världens varmaste kramar och en orolig make. Min fina man, vill skydda mig från allt men när allvaret är över kommer det fram att han varit oroligare än han vågat erkänna. För att inte oroa mig. Ändå diskuterade vi kvällen innan hur alla känslor och funderingar är förstärkta nu när man är förälder.
Tänk om jag inte vaknar igen? Hur ska Hedda ta det? Hur ska man försklara för sitt barn att mamma inte kommer hem igen?
Nä fy, slår bort tankarna så fort de tränger på.
Där satt vi sen i soffan, kramades och kände lättnaden att det var över. Klart att tanken att vi förlorat två små är där och vi sörjer det, men vi vill inte heller hänga fast i det. Jag känner mig starkare rent psykiskt gällande det idag och jag ska inte sticka under stolen med att det har med Hedda att göra. Hade detta varit min första graviditet hade jag haft så mycket svårare att hämta mig, acceptera det. Men när vi fick Hedda va vi fast beslutna att vår dröm hade blivit uppfylld och allt därefter va bonus. Den där bonusen börjar också tryta på tålamodet och orken, men det kommer mer i naturlig takt nu. Inte så tvångsmässigt som allt blev i skapandet av Hedda.
Vilken skillnad det är att skriva inlägg från mobilen. Jag kan knappt sluta knappa. Nån som ens orkar läsa allt? Jag får det ur mig, jag ventilerar och läker på mitt vis här och det är huvudsaken.
Gällande min ME så känner jag mig inte tuff idag. Inte oväntat, dock lika läskigt varje gång. Vaknade i natt av att mina armar och ben domnat bort, där låg jag, en kropp utan funktionella lemmar.
Hedda blev ledsen och jag vinglade dit. Hon somnade och jag vinglade tillbaka.
Efter en stunds "kom-igen-o-vakna-rörelser" men armar o ben gick jag ner o la mig på soffan.
Andningen har varit tung i natt. Mina händer darrar, mjölksyra i alla kroppens muskler. Jag gråter, rädd att bli så dålig att jag inte kan göra det jag vill mer. Rädd att sjukdomen ska eskalera. Göra mig ännu mer begränsad..
Jag tränar och tränar, har gjort länge och har långt kvar. Jag måste acceptera detta. Hitta MIN balans (denna eviga balans), ta en dag i taget, inte tänka på imorgon.
I dagarna nu ska jag försöka att bara göra saker jag känner för, vila ofta, omge mig med kärlek och värme. Förutom nu, måste ut med hunden och ute är det inte direkt varmt! Åh va jag längtar efter våren och solenergi!!
Bilder från helgen
Medmänsklighet!
Jisses vänner, vilka fina ord jag/vi får av er!! Detta måste va en spännande följetång med mina 560 sidvisningar igår :)
Ni ska veta att alla kommentarer jag får här, alla privata mail och meddelande, sms och telefonsamtal är guld värda och jag känner att det finns så otroligt fina människor runt mig. Folk som tror på mig och som inte ser mig som en martyr utan att jag har styrka.
Så fort jag öppnar mig ang mitt mående är jag rädd att det ska missuppfattas. Att det ska ses som jag tycker synd om mig själv, eller att jag vill åt uppmärksamheten. Så är aldrig tanken. Jo jag kan tycka synd om mig själv, eller mest att jag ibland har sån otur och oflyt, men inte att andra ska tycka så.
Jag startade en blogg för mina nära för inte alls längesedan. Jag startade den för att jag ville förklara mig, ngt jag måste jobba på, att sluta ställa mig till försvar för den jag är.
Jag jobbar dagligen på att acceptera mig själv och kanske tom lära mig att tycka om mig själv. Vissa dagar går det lättare, andra är det tvärt omöjligt.
Jag jobbar dagligen på att acceptera mig själv och kanske tom lära mig att tycka om mig själv. Vissa dagar går det lättare, andra är det tvärt omöjligt.
Många av er vet att jag jobbat och jobbar mycket med mig själv. Idag startar ytterligare ett steg.
Varje dipp jag får vill jag ta tag i ytterligare en sak för att må bättre. Sen jag fick min diagnos har jag läst på lite hur jag ska förbättra min och min familjs vardag och förhoppningsvis slippa så djupa dippar.
Med min sjukdom ska man satsa 50-70% och på så vis aldrig köra slut på sig själv. Varje gång jag utmanar mig själv får jag smällen bak efter. Balasen är det svåraste att hitta.
Ska försöka förklara den onda cirkeln med träning i min kropp.
Av min ME har jag en hormonrubbning som heter pcos, den som gör att jag inte ägglossar själv. Det är boven till en sämre ämnesomsättning och är insulinresistens. Det gör i sin tur att jag har väldigt lätt att öka i vikt och reagerar starkare på kolhydrater och socker. Med dålig ämnesomsättning går det vääääldigt trögt nedåt på vågen. Med ME får jag inte lov att träna hårt och gå på gym, utan läkaren rekomenderade att jag skulle träna yoga-streching...eh WHAT?? Vem fan går ner i vikt av att stretcha?? Gå jag för långa promenader går ryggen paj (mitt diskbråck), ändå måste jag träna för välmående och för att minska mitt ryggont. Jag klurade och funderade och kom fram till att jag ska plocka upp yogan igen. Kanske inte bara för att stretcha men att träna. Liiite envis får jag väl fortsätta o va? :)
En annan sak som gör mitt liv drägligt är också att det är lugn och ro runt mig, så lite stress som möjligt. Vila ofta. Och jag känner att man själv kan ändra mycket med sin inställning, positiv energi har aldrig skadat.
Jag ska ta tag i detta och göra allt jag kan för att vi ska slippa mina svängningar.
Nu ska jag ta dusten med FK och AMS men om JAG är stark orkar jag detta.
Efter senaste tidens press och oro har jag sett mn sjukdom tydligt.
Flera dagar då jag blödde och fick besked om att ta bort det, operationsplaner etc så va jag ganska kall. Ville ha det gjort, låta oss gå vidare. Kämpa på nytt. Två dar efter kom måendet som en käftsmäll.Jag va så svag i helgen, jag blir rädd så svag man kan känna sig. För varje utandning kände jag hur klumpen i halsen växte och kom ut i gråt, gråt för panik och orättvisa att jag ska behöva ha det såhär, Och varför ska Hedda få ha det så?
En mamma som går undan och gråter ibland. Jag gråter inför henne också men när hon klappar mig på kinden och säger frågande "Mamma ledsen?" blir det ofta ännu mer tårdrypande. Man vill skona sina barn, helst från allt.
Jag känner mig nästan överdrivet förälskad i denna lilla varelse! Hur skulle det gå utan henne?? Hon har lärt mig så mycket. Så liten och så full av förstånd och lycka.
Sen hon kom har jag prioriterat annorlunda, lägger vikten mer där den hör hemma. Med henne känns det som ingen kommer åt oss, hon är min och jag är hennes, bara vi. Världen utanför plockar vi in när vi vill, annars är vår relation bara vår. Det är den enda säkra plats jag kan va på, med henne och hennes pappa.
Vi beslutade tidigt, jag och Foffo, att vi är ett team och vi tar oss igenom allt tillsammans, på gott och ont.
Att vi skulle få en till glädjespridare är en otrolig bonus och jag önskar och hoppas varje minut.
Jag visar kanske ofta tårar men i de allra flesta fallen är det av lycka och tacksamhet.
Motgångarna ska vi igenom
Det är tur att Hedda får leka av sig några timmar om dan på dagis. Jag är världens tråkigaste.. Nä nu ljuger jag lite. Jag KÄNNER mig som världens tråkigaste.
När jag väntade Hedda tyckte jag illamåendet kom direkt och stannade som tur va endast i en månad och jag fick Lergigan som hjälpte mig bra.
Nu har illamåendet kommit och gått men jag har inte förän igår känt att magen vill vända sig ut och in. Akuta kräkkänslor, ulk!!
Idag är det hemskt.. Vi som pratat om min STORA viktuppgång förra graviditeten och jag tänkte försöka va duktig denna graviditeten men med sånt här illamående kan jag inget annat än småäta. Det är det enda som hjälper. Det, lergigan och vila.
När Hedda var i magen hade jag bara mig själv att tänka på. Kunde vila hela dagarna. Dagarna blev också otroligt långa och tråkiga.
Den här tabletten fungerar också som lite lugnande, vilket gör att jag då är tröttare än tröttast. Pest eller kolera?
Ja det är förhoppningsvis bara en period och sen blir jag piggare och mindre illamående en period. Lagom till våren? Gud va jag längtar efter våren! Slippa overaller och alla andra vinterbonader.
En annan fundering jag har nu är vagn. Kommer vi ens behöva syskonvagn? Vi kan inte både ha singelvagn och dubbelvagn, inte gjorda av pengar.
Jag tänker när vi ska ut med hunden, Hedda fixar inte att gå långpromenader själv. Tror inte hon kommer klara det när hon blir tre heller.
Åkbräda har jag bara tyckt varit ivägen då vänner haft det. Man råkar sparka in i den hela tiden, den väsnas som om den hade en motor osv.
Hur jag än vänder och vrider på det hade en Bugaboo Donkey varit det bästa. Men också den dyraste!! Den kan lätt förvandlas till dubbelvagn till enkelvagn plus att jag älskar att ha mycket förvaringsutrymme kring vagnen. Den korgen man kan koppla på ÄLSKAR jag!
Hur jag än vänder och vrider på det hade en Bugaboo Donkey varit det bästa. Men också den dyraste!! Den kan lätt förvandlas till dubbelvagn till enkelvagn plus att jag älskar att ha mycket förvaringsutrymme kring vagnen. Den korgen man kan koppla på ÄLSKAR jag!
Eller behåller vi vår Teutonia Spirit S3 och sätter en kids2sit på? Fast orkar vagnen det?
Hur resonerar ni? Hade ni köpt syskonvagn? Hedda älskar att åka vagn men det kan ju ändras innan det är dags för bebisen att komma ut.
Idag kommer svärmor och stannar en vecka. Hon kunde nog inte valt en bättre vecka :)
Det innebär stor hjälp här hemma och jag får möjlighet till vilan..
5+3
Tänk så tidigt, och hela världen slår runt. Redan har det lilla i magen förändrat ens tankar och känslor.
Det går inte en sekund utan att jag tänker på det, jag är gravid... GRAVID! Fattar ni?
Det första som slår mig på morgonen när jag vaknar, det gror en till glädjespridare i min mage. En till frisk fläkt som kommer förgylla mina dagar som storasyster gör? Jag är kanske dum som tänker så långt.. men kan inte låta bli.
Tanken att förlora det är också där, ständigt. Den maler, och maler.. jag slår bort den och den syker upp igen.
Första 12 veckorna är de mest riskabla sägs det, men vad säger att det går bra efter dem veckorna då? Jag kan inte gå och oroa mig en hel graviditet. Hur sunt är det då? Jag njuter av varenda sekund det här pyret ger mig, försöker hålla mig till den positiva andan.
Jag har funderat en del på hur jag ska förhålla mig till denna bloggen. Jag har ju bloggat sedan 2007 från och till. Det började jag med för att jag ville få ur mig mina känslor och jag älskar att skriva så en blogg kändes som något för mig.
Sen kom Hedda, tiden fanns inte, inte heller orken. Jag startade en gravidblogg just för Hedda när jag gick gravid, den har jag skrivit ut och gjort till en bok som hon senare ska få. Det var tanken med även denna bloggen. Men nu går tankarna till att jag vill ventilera även annat. Jag kan inte ha olika bloggar för jag kommer inte sköta om de båda. Så ni kära läsare, det ni får läsa här återstår att se. Jag har inte bestämt mig än.
Dagen idag har varit helt perfekt.
Efter en tung och jobbig dag igår gick jag till sängs vid 21. Hör och häpna, imorse vaknade jag och Foffo av oss själva kvart i åtta och tittade på varandra. Har Hedda någonsin sovit såhär länge?
Och när fick jag vakna av mig själv senast? Efter bara ett par minuter hör vi "pappa...?"
Dagen kickade igång, såklat på maxfart just i dotterns smak.
Det blev frukost, hundpromenad och sen en tur till stan. Present, jacka, fårskinnstofflor etc inhandlades och sen hem för lunch. Middagslur på det sen kom mormor och fikade med oss.
Nu har jag och Hedda lekt med tågbanan en stund och kvällen bjuder på pizza och som vanligt - S O A maraton!!! I love it!
Ingen melodifestival här inte, nepp..
Jag klappar magen och hoppas att ni har det lika mysigt som jag!
