Idag är det den 27e februari och första dagen på resten av mitt liv. Som varje dag är.
Det är med blandade känslor denna dagen satte igång.
Igår åkte jag till sjukhuset kl 12. Hade tid 12:30. Blev inkallad och dagens operationer hade blivit försenade så jag beräknades inte komma in på operation förän tidigast 15. Jag köpte ett gäng tidningar och fick min säng, bytte till de alldeles utomordentligt sexiga sjukhuskläderna och la mig till rätta. På fastande mage hade jag ingen ork att springa ärenden ändå. Jag ville ha det gjort om jag så skulle ligga där ett dygn. Timmarna gick och jag började nog se blek ut för en påse dropp kopplades in. Fler timmar flög förbi, droppet tog slut och patienterna trappades av fler och fler.
16:15 kom läkaren och berättade att det va min tur och precis vad de tänkt sig inför operation. Jag rullades in och två narkossköterskor tog hand om mig. Fick lägga mig i det där sterila rummet som va svalt och oinbjudande. Upp med benen i de äckliga inplastade gynbenen. Armarna åt varsett håll, syrgasen på.. "Anna, nu sprutar vi in så du somnar, känn dig tung och ta djupa långa andetag så somnar du snart..." Zzzznark...
Jag vaknade igen och visste att det skulle kännas. Nya droppet med läkemedel som gör att livmodern drar ihop sig och framkallar lättare värkar. Ville slippa detta, inte känna smärtan när jag inte får ngt fint utav det.. Bad om smärtstillande och fick morfin så sattes droppet på max med orden "Anna nu kör vi in skiten så har vi det gjort!" Vilken jäkla tur det finns människor som gör allt mycket lättare på ett ställe som det. Utan sköterskorna hade upplevelsen varit tyngre och gett mig hemskare minnen.
Jag deckade på nytt av morfinet och inte långt efter det va droppet slut och jag kvicknade till. Fick min efterlängtade fika, aldrig smakat så gott!! Upp o kolla så jag kunde kissa själv och sen fick jag ringa efter skjuts.
Hemma välkomnades jag av världens varmaste kramar och en orolig make. Min fina man, vill skydda mig från allt men när allvaret är över kommer det fram att han varit oroligare än han vågat erkänna. För att inte oroa mig. Ändå diskuterade vi kvällen innan hur alla känslor och funderingar är förstärkta nu när man är förälder.
Tänk om jag inte vaknar igen? Hur ska Hedda ta det? Hur ska man försklara för sitt barn att mamma inte kommer hem igen?
Nä fy, slår bort tankarna så fort de tränger på.
Där satt vi sen i soffan, kramades och kände lättnaden att det var över. Klart att tanken att vi förlorat två små är där och vi sörjer det, men vi vill inte heller hänga fast i det. Jag känner mig starkare rent psykiskt gällande det idag och jag ska inte sticka under stolen med att det har med Hedda att göra. Hade detta varit min första graviditet hade jag haft så mycket svårare att hämta mig, acceptera det. Men när vi fick Hedda va vi fast beslutna att vår dröm hade blivit uppfylld och allt därefter va bonus. Den där bonusen börjar också tryta på tålamodet och orken, men det kommer mer i naturlig takt nu. Inte så tvångsmässigt som allt blev i skapandet av Hedda.
Vilken skillnad det är att skriva inlägg från mobilen. Jag kan knappt sluta knappa. Nån som ens orkar läsa allt? Jag får det ur mig, jag ventilerar och läker på mitt vis här och det är huvudsaken.
Gällande min ME så känner jag mig inte tuff idag. Inte oväntat, dock lika läskigt varje gång. Vaknade i natt av att mina armar och ben domnat bort, där låg jag, en kropp utan funktionella lemmar.
Hedda blev ledsen och jag vinglade dit. Hon somnade och jag vinglade tillbaka.
Efter en stunds "kom-igen-o-vakna-rörelser" men armar o ben gick jag ner o la mig på soffan.
Andningen har varit tung i natt. Mina händer darrar, mjölksyra i alla kroppens muskler. Jag gråter, rädd att bli så dålig att jag inte kan göra det jag vill mer. Rädd att sjukdomen ska eskalera. Göra mig ännu mer begränsad..
Jag tränar och tränar, har gjort länge och har långt kvar. Jag måste acceptera detta. Hitta MIN balans (denna eviga balans), ta en dag i taget, inte tänka på imorgon.
I dagarna nu ska jag försöka att bara göra saker jag känner för, vila ofta, omge mig med kärlek och värme. Förutom nu, måste ut med hunden och ute är det inte direkt varmt! Åh va jag längtar efter våren och solenergi!!
