Jisses vänner, vilka fina ord jag/vi får av er!! Detta måste va en spännande följetång med mina 560 sidvisningar igår :)

 

Ni ska veta att alla kommentarer jag får här, alla privata mail och meddelande, sms och telefonsamtal är guld värda och jag känner att det finns så otroligt fina människor runt mig. Folk som tror på mig och som inte ser mig som en martyr utan att jag har styrka.

Så fort jag öppnar mig ang mitt mående är jag rädd att det ska missuppfattas. Att det ska ses som jag tycker synd om mig själv, eller att jag vill åt uppmärksamheten. Så är aldrig tanken. Jo jag kan tycka synd om mig själv, eller mest att jag ibland har sån otur och oflyt, men inte att andra ska tycka så.

Jag startade en blogg för mina nära för inte alls längesedan. Jag startade den för att jag ville förklara mig, ngt jag måste jobba på, att sluta ställa mig till försvar för den jag är.
Jag jobbar dagligen på att acceptera mig själv och kanske tom lära mig att tycka om mig själv. Vissa dagar går det lättare, andra är det tvärt omöjligt.

 

Många av er vet att jag jobbat och jobbar mycket med mig själv. Idag startar ytterligare ett steg.

Varje dipp jag får vill jag ta tag i ytterligare en sak för att må bättre. Sen jag fick min diagnos har jag läst på lite hur jag ska förbättra min och min familjs vardag och förhoppningsvis slippa så djupa dippar.

Med min sjukdom ska man satsa 50-70% och på så vis aldrig köra slut på sig själv. Varje gång jag utmanar mig själv får jag smällen bak efter. Balasen är det svåraste att hitta.

Ska försöka förklara den onda cirkeln med träning i min kropp.

Av min ME har jag en hormonrubbning som heter pcos, den som gör att jag inte ägglossar själv. Det är boven till en sämre ämnesomsättning och är insulinresistens. Det gör i sin tur att jag har väldigt lätt att öka i vikt och reagerar starkare på kolhydrater och socker. Med dålig ämnesomsättning går det vääääldigt trögt nedåt på vågen. Med ME får jag inte lov att träna hårt och gå på gym, utan läkaren rekomenderade att jag skulle träna yoga-streching...eh WHAT?? Vem fan går ner i vikt av att stretcha?? Gå jag för långa promenader går ryggen paj (mitt diskbråck), ändå måste jag träna för välmående och för att minska mitt ryggont. Jag klurade och funderade och kom fram till att jag ska plocka upp yogan igen. Kanske inte bara för att stretcha men att träna. Liiite envis får jag väl fortsätta o va? :)

 

En annan sak som gör mitt liv drägligt är också att det är lugn och ro runt mig, så lite stress som möjligt. Vila ofta. Och jag känner att man själv kan ändra mycket med sin inställning, positiv energi har aldrig skadat.

Jag ska ta tag i detta och göra allt jag kan för att vi ska slippa mina svängningar.

Nu ska jag ta dusten med FK och AMS men om JAG är stark orkar jag detta.

 

Efter senaste tidens press och oro har jag sett mn sjukdom tydligt.

Flera dagar då jag blödde och fick besked om att ta bort det, operationsplaner etc så va jag ganska kall. Ville ha det gjort, låta oss gå vidare. Kämpa på nytt. Två dar efter kom måendet som en käftsmäll.Jag va så svag i helgen, jag blir rädd så svag man kan känna sig. För varje utandning kände jag hur klumpen i halsen växte och kom ut i gråt, gråt för panik och orättvisa att jag ska behöva ha det såhär, Och varför ska Hedda få ha det så?

En mamma som går undan och gråter ibland. Jag gråter inför henne också men när hon klappar  mig på kinden och säger frågande "Mamma ledsen?" blir det ofta ännu mer tårdrypande. Man vill skona sina barn, helst från allt.

 

Jag känner mig nästan överdrivet förälskad i denna lilla varelse! Hur skulle det gå utan henne?? Hon har lärt mig så mycket. Så liten och så full av förstånd och lycka.

Sen hon kom har jag prioriterat annorlunda, lägger vikten mer där den hör hemma. Med henne känns det som ingen kommer åt oss, hon är min och jag är hennes, bara vi. Världen utanför plockar vi in när vi vill, annars är vår relation bara vår. Det är den enda säkra plats jag kan va på, med henne och hennes pappa.

Vi beslutade tidigt, jag och Foffo, att vi är ett team och vi tar oss igenom allt tillsammans, på gott och ont.

Att vi skulle få en till glädjespridare är en otrolig bonus och jag önskar och hoppas varje minut.