Jag och Foffo längtar och önskar så ett syskon till Hedda men långt där inne i mig har en obehaglig magkänsla spökat den sista tiden. 

Funderingar kring hur mycket till jag orkar. Allt vad barn innebär. Hur Hedda har det nu och hur det KAN gå. 

Beslutet är taget av mig och till min stora lättnad förstod min man och stöttar mig till 100%.

Vi avbryter härmed kämpandet att få syskon till Hedda.

Det är inget lätt beslut för jag önskar fler barn så det ibland gör ont i mig. Fast jag gråtit som ett barn över detta känns det ändå rätt, jag är lättad.

Det kan va så att vi i framtiden plockar upp där vi nu slutar men just för nu lägger vi av.

Jag måste komma på benen, hämta mig själv, fungera igen.

Vi har verkligen världens finaste dotter och med mitt tillstånd riskerar jag att bli liggandes. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag satte henne i den sitsen. Som vi har det nu har vi det supermysigt! Trots mina dippar men dem ser inte Hedda. Jag sover när hon är på dagis och resten av tiden går jag ibland på ren vilja men oftast mår jag bra. Varför äventyra det?

Jag blir 30 år om 23 dagar och vi båda anser att vi har möjlighet att utöka familjen ett bra tag till om vi nu vill det då. Just nu ska vi bara VA TILLSAMMANS! Och jag ska rå om mig själv så jag blir hel igen. Rensa ut kroppen på alla gifter och SEN tar vi just SEN.. 

Tack för allt pepp och alla tankar!

Jag älskar min familj, som faktiskt är komplett!