dont like
Första veckan -0,7, andra veckan -0,8, tredje veckan PLUS 0,9!?!?!
WTF? Hatar att se det när jag tycker jag kämpar. Skit och mööög. Nu kommer midsommar också vilket innebär lite alkohol, god mat etc. Självklart har jag ett val men det är alltid jobbigt att vistas runt godiset när man inte får nalla.
Igår va en skitdag.
Idag tar jag nya tag igen. Promenerade rundan med musik i öronen och vill inte stanna när jag börjat gå, men måste, jag måste ta det lugnt, jag blir arg.
Vill ta ut mig rent fysiskt, känna att jag svettas och att jag KAN göra ngt åt denna icke godkända kropp.
Lite styrketräning blev det ändå, att jag inte lär mig. Detta med acceptans, hur länge ska man behöva träna in det innan det sitter?
När ska jag lära mig att det kvittar vad alla andra tycker, hur alla andra ser ut och när ska jag sluta pressa mig själv att bli bättre/snyggare/smalare/mer harmonisk? Verkar va en elak rundgång som bara slår till mig gång på gång.
Ibland önskar jag att jag va sådär naiv, tro att jag är odödlig och inte ha varit med om ngt jobbigt alls i livet. Bara flyta på och tro att allt ordnar sig. Va egoist och bara göra saker för mig själv.
Jag fick en kommentar häromdagen. "Gör som vi sluta tänk på det och bli gravid!"
Jag vet att personen i fråga inte menade ngt illa och det är en jättefin tjej! Men jag känner bara "ni skulle bara veta.."
När vi fick hedda beslutade vi att inte skydda oss mer. Vi ville ha ett syskon till Hedda. När Hedda blev 15 månader hade inget hänt och vi började försöka mer intensivt. Det pågick sen i 6 månader och vi sökte för hjälp igen. Då tog jag hormonstimulerande i 5 månader som bröt ner mig sakta men säkert. Det gav ingen effekt. Gick över till stimulering i sprutform och har nu stimulerats med det i 8 månader. Ingen effekt, mer än att min kropp tog ännu mer stryk.. Jo, gravid med tvillingar som vi förlorade. Vilket resulterar i 15 månader av "inte tänka på det" och "13 månader med stimulering"
Nu har vi EN stimulering kvar, sen väntar IVF som vi inte har råd med. Det betyder inget barn.
Under hela den här tiden har vi haft en grym inställning ska ni veta, vi är jävligt grymma! Vi lever, vi njuter, vi träffar kompisar med bebisar och känner ingen som helst bitterhet mot nån annan. Vi kämpar, har inte låtit det nå oss. Men ni ska veta att när en sån kommentar kommer som "Släpp det" eller "Ni är unga än" eller "jag tror ni tänker för mkt" vill jag bara skrika ut att de inte har nån aning om hur det känns. VI är i VÅR situation, inte er. Vi har varit enastående i en situation som många andra hade kriverat i.
Inte nog med att försöka skaffa barn är en bergodalbana i sig. Man ska proppa i sig hormoner i form av egna injektioner dagligen, ta en annan medicin morgon och kväll, ta en spruta extra för att ens få ägget ut sin lilla puppa. Medicinerna gör mig om än tröttare, illamående, magont, deppighet, ångest. För att inte tala om vilken törn ens sexliv får. Har man sex för ngt annat än producera? Nån annan gång än när "sex-och-skaffabarn-klockan" ringer? Man tappar sugen, man är ledsen. Man är hoppfull, man försöker glömma, man blir påminnd. Ibland gör det ont in i märgen så mycket jag vill ha ett barn till.
Visst, vi är "unga" än men jag orkar inte med BEHANDLINGEN! Utan den kan vi inte bli gravida, jo jag vet för vi har gått genom grundling utredning.
En sak till, detta är andra omgången i vårt liv som vi gör detta. Fattar ni? Ibland bryter man ner lite och vill bara skita i allt. Inte ha fler barn, bara sluta. Ge mig ro.
Nu har vi det i sommar. Och jag tänker bara på att vi ska få vår sista -SISTA - behandling i höst.
Just nu är jag mer ledsen över allt än jag varit under hela tiden. Jo jag var mer ledsen när vi förlorade tvillingarna men det kändes annorlunda.
Nu kl 10:00 är det dags för psykiatrikern. Prata lite om sjukskrivningen. Känner inte för att prata om det. Men jag måste, som med så mkt annat...
Kommentarer
mia
Fast man vet att folk inte menar illa så måste det ändå vara så att de tänker helt enkelt inte! Man ska bara slappna av lite, så går det! Fast man berättat om hormonbehandlingar, timvis i gynstolen och överläkare som lagt ner mycket tid på att hjälpa en. Tänk om det hade räckt med att slappna av och sluta tänka. Jag blev gravid med hjälp av IVF, ändå säger en del att det var nog för att jag slappnade av!! Vaa??
Anneli
Ja... Vad ska man säga?! Livet är så jävla orättvist!!! Vilka kämpar ni är Azouz!!!
josefin
Vill bara skicka en stöttande tanke till er. Vi kämpade 2.5 år med vårt första barn och kommentaren om att sluta tänka på det så blir ni gravid gjorde oss både arga och ledsna. Jag håller tummarna för er!
Josephine
Får tårar i ögonen när jag läser. Fan vilken bergochdalbana du/ni lever i! Jag är så sjukt impad av dig Anna som ens orkar ta dig upp ur sängen på morgnarna! Jag hoppas innerligt att ni får ert andra barn ngn dag. STOR kram
Trackback
