Otroligt vad människan har förmågan att förtränga och glömma vissa saker.
Jag gick tillbaka i min gamla blogg och läste om hur jag mådde vid den här tiden i väntan på Hedda.
Jodå, jag mådde som jag mår nu.

Man tänker "visst jag mådde hemskt illa men så är det att va gravid!" Nu när man är i det tänker man "usch, va det SÅHÄR jobbigt?" Men som jag även kände då- det är för en god anledning så jag lider inte på det viset.

Det är dock jobbigt att inte känna igen sig själv. Jag är trött men vill inte sova, rastlös men orkar inte hitta på ngt. Humöret är utom denna värld!
Igår grät jag så vi till slut började skratta åt det. Märklig känsla att skratta och gråta samtidigt!
Är vansinnigt irriterad i mellanåt, vill helst be alla runt mig att tiga och snälla, låtsas som jag inte finns, prata inte med mig. Och snälla rara söta äkta hälft- jag VET att du älskar att retas när jag e sur men nääää inte nu! ;)

Ja ni ser ju., härlig kvinna att leva med just nu.

När jag låg i sängen med kräkpåsen idag ringde jag Kk och bad om en annan sort lergigan, en som jag inte deckar av. Det bär av till Apoteket imorgon, hoppas det lättar då.