Att jag är så kall till detta som sker kan skrämma mig. Inte likt mig.
Jag är nollställd, vill ta ut det, gå vidare, inte tänka på det. Tycker t.om det känns tjatigt. Det gick inte bara, ngt var fel. Jag litar på att det var meningen, thats it. Jag vill läka nu!
Foffo behöver ventilera, undrar vad som gått fel? Varför säger läkarna så olika? Varför är det bråttom att skrapa mig? Hur kunde vi se ett hjärta slå och sen timmarna efter hade det slutat?
Jag nästan struntar i vilket, vad spelar det för roll?

Jag försöker svara på foffos frågor och han lyssnar på mina knäppa slutsatser. Vi kramas, vi blir starkare ihop, vi älskar varandra. Vi njuter av vår Hedda! Som vi alltid gör.

Hedda påminner om vad vi har, men också vad som inte gick vägen.
Men jag orkar inte tänka så, jag vill bara ha fredagen över och sen börja må bättre.

Jag började blöda på nytt i fm. Jag mår ff illa och värken i magen kommer och går. Jag väntar på att det ska slå till ordentligt. Yrsel, illamående och ömmande mage. Känner mig svag. Jag har frågat mig själv under de här dagarna om jag ens borde ha två barn? Trots att jag vet hur mkt jag vill. Konstigt va knäpp man kan bli av sånt här. Det försvann ju av en mening?

Jag knappar bara ner en massa ord, jag hoppas ni kan läsa mellan raderna och kanske tänka er hur jag har det utan att jag skriver utförligt..