Befinner oss i Sthlm nu, jag och Hedda. I måndags åkte vi med storebror hit och imorgon kommer Foffo hit, tillsammans åker vi sen tillbaka på söndag.

I vanlig ordning mår jag kasst när vi är här, resan tar alltid slut på mig. Idag har varit värst, känns som jag inte orkar va vaken alls, men det är jag.

Igår kväll vid sänggående kom känslan av att ena benet och ena armen inte ville hänga med. Jobbigt att vända sig i sängen när det känns som alla muskler lagt sig i dvala och allt väger bly. Pga detta vaknar jag sen stup i kvarten och mår dåligt. Vid sex när Hedda vaknade kom magknipet, jag tog tablett och somnade om, vaknade med ont och tog ett varmt bad. Då hjälpte det!
Jag har försökt sy lite men måste vila ofta. Gick runt huset men fick pausa på en parkbänk. Sådana här dagar vill jag bara ligga kvar och sova bort, det ger mig inget att va vaken. Men det ger Hedda ngt, jag tar mig upp - för henne.
Skillnaden på senare tid är att jag inte blivit så rädd för alla symtom, jag försöker acceptera dem. Inse att min dödsångest inte är på riktigt, jag kommer fortsätta andas även om jag slutar tänka att jag måste andas in och sen ut för det känns som den reflexen inte finns mer..

Sista menspillret togs igår och nu verkar det som mensen är på g. Den 8/4 vet vi om jag är "nollställd" igen för nytt försök!! Känner mig peppad inför det, samtidigt känns det inte så bråttom längre.. Det va inte bråttom innan heller men ännu mindre nu. Funkar inte detta försöket får vi ingen ny behandling förän i oktober.
Räknade efter och nu har vi försökt i 16 månader, varav 10 av dem med behandling. Hoppas såklart att vi inte ska behöva gå lika länge till.