Som ni vet har detta året varit tungt för mig/oss.
I allt elände med sjukdomen känner jag mig så lyckligt lottad, min lilla familj gör mig hel, det är min fasta trygga punkt. Jag älskar dem vansinnigt mycket, så mycket.. Rädslan att förlora dem, jag hatar känslan.

Jag försöker lära mig om min sjukdom. Lära mig hur jag ska göra för att underlätta för mig/oss.
I allt läsande kommer jag okontrollerat in på information som jag helst skulle avstå att se och läsa. Unga människor som har den här sjukdomen som varit sängliggandes i flera år.. Kan inte komma ur sängen!
Jag har en växande oro att detta ska eskalera, ska jag behöva bli vårdad av min familj som de jag läser om? Ingen vill leva med ett kolli..

Man vet att sjukdomen är fysisk. Men inget botemedel finns.. Än.
Jag ska testa en metod, en metod som jag måste testa på egen hand - pacing.

Wish me luck