Hedda har varit heldag på dagis idag också pga min sjukskrivning. Då passade jag på att ladda batterierna med lite bebismys i form av Walle! Åh en sån gosunge! Jag blir alltid så rörd av barn. Så perfekta på deras egna lilla vis. Oskyldiga och har sitt liv framför sig. Deras spännande resa har precis påbörjats. Att sen en av ens närmsta finaste vänner föder en så fin gosse gör ju inte att känslorna hålls tillbaka, de svämmar över! :)
Och för att inte tala om alla vi mammor som bär på dessa mirakel! Jisses vilka idoler jag har. Vissa väcker mer beundran än andra. Sandra, du vet att jag e stolt över dig!!

Kvällen har delats med en toppad Hedda, leksen mormor och en trött pappa. Jag har gjort focaccia med soltorkad tomat och oliver som vi smaskade på till kvällsmaten. Nu har mormor åkt, Hedda nattad och denna mamman ska hoppa ner i soffan brevid pappan.

En ny grej. Vi har länge pratat om att skaffa en kompis till Wilma. Vi vill gärna ta över en herrelös hund, adoptera. Erfarenheter? Tips?
Räcker man kollar på blocket så hittar man mängder med hundar man vill hjälpa. Blir så arg på nötter som skaffar djur som nån sorts attiralj!!

Och klart vi skulle det! Fram med limmpistolen och pyssellådan. Kottarna hittade jag på promenaden under dagen och stenarna har legat och väntat länge på att få liv!

https://cdn2.cdnme.se/4061365/7-3/pic_512e55239606ee11db07974d.jpg" class="image">

Vi har gått i ovissheten för länge nu och med dagens läkarbesök hade vi inställningen att bara vi får ett svar så vi kan ta det från det och gå vidare.

Långt vul som visade att de båda stannat upp. 💛💚
Ledsamt och sorgligt. Värdena hade sjunkit och gjorde det hela mer definitivt.
Gick upp en trappa och anmälde mig på dagoperationen och fick tid och info om morgondagens skrapning.
Foffo och Hedda var med hela tiden och väntan för dem va påfrestande och jobbig. Foffo som lika ivrig som jag ville veta hur det låg till fick vänta en timme utanför dörren med en otålig dotter och sen vidare till dagoperationen. Jag har svårt att återberätta och drar i korta drag vad läkaren sagt. Tycker inte om att berätta med publik.. Stackars Foffo.

Det smärtar oss men vi känner oss ändå lättade att vi nu fått veta och tagit ett beslut.
Vi har bestämt att så fort jag slutat blöda ta oss vår speciella dag-kväll som vi ibland gör på vårt speciella vis.
Hämta nya krafter och rå om varandra.

Tack igen för alla tankar, mail, sms, samtal och inlägg!!!! Kram

Igår va jag ingen lätt människa att va nära. Ena sekunden va jag arg, less och fruktansvärt rastlös.
Va tvungen att göra något samtidigt som jag inte orkade. Inget passade, allt va irriterande för att sekunderna senare skratta och va glad över min lilla stjärna till dotter!
Ledsamheten har förvandlats till irritation, varför ska vi ha det såhär?
Våra år tillsammans har pendlat oerhört från toppar till dalar och tillbaka igen. I 14 år har jag gått feldiagnostiserad och blivit felbehandlad som i sin tur gjort dalarna djupare och fler. Otaliga timmar, resor och pengar har gett oss svaret och vi försöker finna vår rätta rytm. Efter lång, jobbig, krävande behandling för att få syskon till Hedda blir jag gravid! Lyckan och lättnaden är obeskrivlig! Sen försvinner lyckan, den rycks undan i ett ögonblick.. Man är ledsen och hämtar sig, man får oväntade goda nyheter och hoppet börjar klättra på nytt! Dum som man är, jävligt idiotiskt för i fredags rycktes mattan igen... Värdena hade sjunkit. Otippat, med min otur menar jag.
Okej att en graviditet inte fortskrider men låt oss för tusan stanna vid det och försöka på nytt. Nej, dra ut på lidandet.. Vääääänta lite, vänta har vi fått träna mycket på nu.
Det hade inte sjunkit så mkt, men ändå. Nån som varit med om eller hört om det ens är möjligt att det sjunker trots normal graviditet!!!???
Ny tid imorgon. Rent logiskt tänker jag att om man väntar mer än ett barn och ena barnet dör borde värdena sjunka lite, men är det att famla efter halmstrå? Vart jag än söker betyder sjunkande Hcg att graviditeten håller på att avslutas.

Nån annanstans läste jag att Hcg når sin topp mellan V8-10, sen börjar den sjunka igen. Jag är i v 9, men tvillingen va nån v efter. Jag sliter mitt hår men svaret får jag inte förän imorgon. Om ens då? Vi har hoppats på svar i flera v nu..

Idag är jag på bättre humör (fast det kanske inte märks?)
Förmiddagen spenderades på tivolibadet med loppan och hennes pappa! Supermysigt! Nu ska hela familjen vila innan vi åker hem till mormor på söndagsmiddag.

Testet togs.
Fick inget svar men skulle ringa senare.
Besökte en alldeles nykläckt Walle och hans fina mamma på BB <3
Ringer för svar- svaret har inte kommit.
Sover en stund..
Ringer igen, svaret har kommit!!
Värdet har SJUNKIT?!?!?!?! Vad är det frågan om? Har tvillingen gett upp nu också? Kan det ha sjunkit för att en dog eller har båda dött?
Kan det sjunka en gnutta och allt är bra? Jäkla skit också.. Jag som ville veta för att få ro i helgen men så blir det inte. Vill att det ska bli måndag ännu mer nu.

Varför kan vi inte få veta, få ro? Jag vill ha ro. Jag vill gå åt ena hållet, eller det andra. Inte stå still.

Orkar inte skriva mer.. Hoppet glider ifrån mig..igen

Imorgon är det fredag och ett Hcg test ska göras. Egentligen ska jag inte få svaret förän på måndag men funderar på om jag kan köra en "snälla-låt-mig-få-ro-i-helgen-övertalning" och få svaret imorgon istället.
Sköterskorna får ju inte ge ut svaret men en läkare kan bara titta ut i väntrummet och säga "ökat" eller "minskat"!! Pleeease!?!

Mått illa idag och känt mig tröttare än vanligt. Blev glad när jag mådde illa och ringde glatt upp Foffo för att dela med mig. Måste låta helknäppt "älskling, jag mår illa!!! Jaaaa!!!" :)

Hedda har varit en känslig flicka ikväll. Känns som både hon och jag behövde bli ompysslade. Nu är hon nattad och Foffo undrade om jag vill ha massage!! Det tackar jag aldrig nej till. Han serverade mig en kopp hett te på soffan innan, älskar när min man kan läsa av mig vad jag behöver.

Ja idag har det varit en av de snurrigaste på länge. Hur får jag ut detta i text?

Sedan förra veckans jobbiga upptäckt har vi gett upp hoppet om denna graviditet. Jag va nästan irriterad över hur de kunde dra ut på lidandet på det här viset. De hittade ingen hjärtpuls, på tre ultraljud vid olika tidpunkter. Min blödning och att mitt mående ändrats, allt tydde på att bebis inte levde. Eftersom vi är under behandling vill de inte göra ngt förhastat. Hcg testet ,som också är en av bitarna som måste stämma, gick upp liiiite förra veckan ville de avvakta.
Idag tog jag nytt test 11:40. Blev hämtad av Foffo på csk, vi käkade lunch och va tillbaka på sjukhuset vid 13:00 för svaret och vul (vaginalt ultraljud). Svaret hade inte kommit. Undersökningen visade att det troligtvis varit tvillingar- tvåäggstvillingar.
Det hittades då en ny hinnsäck! Inget hjärtljud och mindre än senast.
Får veta att läkaren glömt märka blodprovet som akut, får ny tid 15:00. Foffo åker till jobbet, jag vill krypa ur mitt skinn. Gråter, vill försvinna. Ge oss bara ett svar!? Under tiden skriver min läkare operatinspapperna, beställer tid för skrapning på torsdag.
14:50 sitter jag där igen... Blir inkallad 15:25.. Svaret har kommit. Värdet har ökat som i en normal graviditet!!!!!!! Får höra läkarens spekulationer och så han tror det ligger till.
Två ägg har befruktats. Ett tog fart direkt och växte, det fostret vi såg hjärtat slå på. Den andra kickade inte igång förän efter och nu när första fostret dött har den kvarvarande tagit över helt. Då ligger den isf ett par v efter och då för tidigt att se hjärtpuls. Blödningen de sett på skärmen tros nu va den andra hinnsäcken som först nu syns eftersom den är utvecklad senare.

När man kommer in med blödning i v 6-7 beror 50% av dem missfall. Har man sett hjärtat minskar procenten till 10%. Klart jag trodde jag va en av de tio, och det va jag till en viss del.

Läkarna är upprymda och tycker detta är så spännande! Lagom spännande tycker vi. Men vi är nu hoppfulla igen!!

När han sa "något lever där inne!" Så började jag nästan skratta, visste inte hur jag skulle reagera. Hjärtat pumpade på som bara den. Vågar jag va glad? Kan jag hejda mig!?

Vi har valt att va glada åt det här, och det som händer får hända NÄR det händer.

Nu väntar vi IGEN. På måndag är nästa tid. Tills dess ska vardagen försöka funka. Vet inte hur!

Snälla lilla kämpe, klamra dej fast vid mamma! <3

Helgen har varit hemsk på ett vis och underbar på ett annat.
Mitt mående har gjort det till en kamp men sällskapet och aktiviteterna gör mig påmind om det fina liv jag och min lilla familj har.

När man är så utmattad att man inte orkar prata och knappt andas känns det mesta hopplöst. Jag vill bara lägga mig ner och sova bort tiden tills jag hämtat mig igen. Det går inte, jag vill inte mista en sekund med Hedda. Samvetet får sig en törn så väldigt ofta, trots att jag gör allt jag kan.
Kroppen värker, för varje andetag tar sig hjärnan ett spinn och allt vad ljud och ljus heter är tabu. Stor tung ångest vilar på bröstet och jag vet som så många gånger tidigare- det är bara att härda ut. Efter ett par dar orkar jag igen.

Vi begav oss iaf till museet och besökte "sagolika rum". Hedda stormtrivdes och jag var med så mycket jag orkade. Efter det blev det lunch och alla tre deckade i soffan. God kvällsmat och mycket mys. Söndagen började med en utestund. Promenad med dockvagnen och lek i snön. På em va det gympa för pappa och Hedda, då passade jag på att sova.

Lusten att skaffa fler barn försvann efter förra veckans hemska upptäckt. Jag trodde att det hände av en anledning, att jag inte ska ha fler barn. Hedda är min gåva, mitt allt.
Hur ska jag orka med fler barn? Är jag egoistisk som ens tänker tanken? Huvudet spann iväg, fler än en gång.
Idag fick jag ändå en lite magkänsla, klart Hedda ska få syskon! Jag vill att hon ska få växa upp med ngn, dela allt med, bråka med, finnas för osv. Lära sig att man delar, tar hänsyn och att syskon är ngt alldeles speciellt.

Imorgon är det dags för ett beslut. Hur vi ska gå vidare. Jag hoppas på en snabb och så smärtfri behandling både för kropp och hjärta.

Dagen idag har gått lite lite bättre. Hedda är heldagar på dagis denna veckan pga min sjukskrivning. Jag har sovit och sovit. Gick en kort runda med Wilma och blev slut, hela jag.
Jag fixade att laga middag ikväll och jag är så nöjd, jag kommer igen!

Inte så många av er vet att jag lider av en neurologisk sjukdom som heter ME/CFS.
Raderna nedan är plockade ur boken "trött är fel ord".

”Såsom ni friska mår era allra värsta influensadagar i livet, så mår jag jämt. Ni vet, som det känns när kroppen ägnar alla krafter åt att bearbeta en elak infektion. Man är helt utslagen. Man ligger i sängen i en feberdimma, allt gör ont, huvudet susar, leder och muskler värker, inte ett uns av energi finns att uppbåda.”

7:30 nytt test togs för att kolla om värdet stigit som det ska i en graviditet.
2 timmar senare får jag träffa en akut gyn läkare som berättar att det stigit från 33 000 till 36 000. Inget normalt men ändå en stegring..
Nytt vul görs och än en gång får jag se att fostret inte har hjärtslag.
Blödningen som de såg sist ligger kvar som en mörk stor fläck på ultraljudsbilden.
Läkaren bestämmer att vi ska avvakta eftersom värdena ändå ökat, dock inte normalt.
Ny tid 19/2 och då jag tar nytt blodprov och ser hur det stegrat/sjunkit sen sist. Då bestämmer vi också om jag ska skrapas eller om de ska framkalla ett mf på sjukhuset. Jag vet inte vad jag ska välja.. Vill helst bli skrapad, då vet jag att de tar bort allt. Det kan ju va så att allt inte kommer ut av sig själv vid framkallning av mf. Får se vad de rekommenderar.

Ville få ett avslut idag. Ha en helg som va lugn med min familj. Nu går vi och är ovetandes om när det kommer, det kan ju ske av sig själv innan den 19/2. Då blir det plötsligt akut och vi måste åka in IGEN!! Trött på turerna..

Att jag är så kall till detta som sker kan skrämma mig. Inte likt mig.
Jag är nollställd, vill ta ut det, gå vidare, inte tänka på det. Tycker t.om det känns tjatigt. Det gick inte bara, ngt var fel. Jag litar på att det var meningen, thats it. Jag vill läka nu!
Foffo behöver ventilera, undrar vad som gått fel? Varför säger läkarna så olika? Varför är det bråttom att skrapa mig? Hur kunde vi se ett hjärta slå och sen timmarna efter hade det slutat?
Jag nästan struntar i vilket, vad spelar det för roll?

Jag försöker svara på foffos frågor och han lyssnar på mina knäppa slutsatser. Vi kramas, vi blir starkare ihop, vi älskar varandra. Vi njuter av vår Hedda! Som vi alltid gör.

Hedda påminner om vad vi har, men också vad som inte gick vägen.
Men jag orkar inte tänka så, jag vill bara ha fredagen över och sen börja må bättre.

Jag började blöda på nytt i fm. Jag mår ff illa och värken i magen kommer och går. Jag väntar på att det ska slå till ordentligt. Yrsel, illamående och ömmande mage. Känner mig svag. Jag har frågat mig själv under de här dagarna om jag ens borde ha två barn? Trots att jag vet hur mkt jag vill. Konstigt va knäpp man kan bli av sånt här. Det försvann ju av en mening?

Jag knappar bara ner en massa ord, jag hoppas ni kan läsa mellan raderna och kanske tänka er hur jag har det utan att jag skriver utförligt..

Kl 9:30 igår fick vi se vår plutt som va ca 7 mm och hade ett pickande fint hjärta. Lyckan fullständig och vi var alldeles upprymda när vi lämnade Kk bakom oss.

Kl 15:00 känner jag hur det rinner till i trosorna. Inte en tanke på vad jag skulle mötas av. Väl på toa ser jag fasan i trosorna.. Brister direkt, känner att det inte stämmer. Jag försöker sansa mig, ensam med min Hedda.

"Mamma ledsen..?" Jag tar henne i famnen där jag sitter, på toastolen, och känner hur det som förut va så levande höll på att försvinna.

Vid 17 åker vi in akut då jag får ondare i magen. Där inne fanns en läkare som var upptagen långt in på natten. Jag ville hem, det finns ju inget att göra. Även om jag kände att det inte var bra så vill man veta, men valde att söka dagen efter, idag.

Möttes av en barnmorska på telefon som tyckte jag skulle avvakta några veckor och ta ett nytt test. Hur tänkte hon nu? TÄNKTE hon?? Noll empati.

Fick tag i min läkare som hade väldigt svårt att tro på missfall eftersom vi dagen innan sett hjärtat och en normal graviditet. Han fick återbudstid och 11:15 låg jag i stolen igen, men möttes inte av ett tickande hjärta den här gången. Länge och väl försökte han se puls, men inget..
Han såg en stor blödning i livmodern som inte gick att förklara.

Eftersom de måste fatta beslutet att gå vidare med skrapning måste två undersökningar visa samma, därav togs ett Hcg test idag och på fredag ska jag in på fastande mage och ta ett nytt.
På fastande mage just för att de då kommer gå vidare med skrapning. Jag läggs in på operation och "det" tas bort.. Jag vill ta bort det. Det känns så onödigt att ha det i mig..

Redan idag pratade vi om hur vi går vidare. Jag är inte alls sugen på det.. Men hoppas det kommer tillbaka.

Möttes av solstrålen själv när vi kom hem, hur skulle jag klara mig utan henne?!? Det hade inte gått, mitt hjärta, mitt allt!

Imorgon är det dags att titta på lillfisen i magen!! <3 som jag längtat!!
Kan behövas ngt positivt nu när dagarna (veckorna) känns grötiga och tuffa.

Ligger redan i sängen sen 19:30. Ont i kroppen. Känslig för ljud och ljus. Yr och känns som kroppen får stötar i mellanåt, en biverkning av tabletterna. Måste hitta mitt sätt. Tar jag för få tabletter blir det kaos, tar jag för många blir jag skakig och hyper. Äter jag för lite mår jag mer illa, äter jag för mkt mår jag mer illa.

Önskar och ber en bön till Gud att det inte stannar så länge, att det blir som med Hedda!

Snart hoppas jag på att få bjuda på lite roligare inlägg, varit neggig på sistone.

Hatar folk som är så jäkla snabba på att hitta fel och att de är så vansinnigt duktiga själva!!

Bara för att jag nu klagar över mitt mående behöver inte det betyda att jag är mindre glad över graviditeten!! Inte heller att jag är vekare än nån annan.

Så om man inte kan skaffa barn och adopterar (som är sista utvägen i många fall) så har man inte rätt att ibland klaga? Tycka att tonåren är jobbiga? Trotsen? Etc. Ska man kanske bara knipa och va glad att man iaf har barn? Tro mig, det är man. Jag skrattade mig inte genom resorna att bli gravid precis. Men att de som blir gravida genom att lukta på ett par kallingar ska få beklaga sig, det e mer ok då?

Nä käft på er som inte vet ett skit om min lycka och mitt mående!!

Otroligt vad människan har förmågan att förtränga och glömma vissa saker.
Jag gick tillbaka i min gamla blogg och läste om hur jag mådde vid den här tiden i väntan på Hedda.
Jodå, jag mådde som jag mår nu.

Man tänker "visst jag mådde hemskt illa men så är det att va gravid!" Nu när man är i det tänker man "usch, va det SÅHÄR jobbigt?" Men som jag även kände då- det är för en god anledning så jag lider inte på det viset.

Det är dock jobbigt att inte känna igen sig själv. Jag är trött men vill inte sova, rastlös men orkar inte hitta på ngt. Humöret är utom denna värld!
Igår grät jag så vi till slut började skratta åt det. Märklig känsla att skratta och gråta samtidigt!
Är vansinnigt irriterad i mellanåt, vill helst be alla runt mig att tiga och snälla, låtsas som jag inte finns, prata inte med mig. Och snälla rara söta äkta hälft- jag VET att du älskar att retas när jag e sur men nääää inte nu! ;)

Ja ni ser ju., härlig kvinna att leva med just nu.

När jag låg i sängen med kräkpåsen idag ringde jag Kk och bad om en annan sort lergigan, en som jag inte deckar av. Det bär av till Apoteket imorgon, hoppas det lättar då.

...låta bli!!

När man redan fått ett barn vet man mer vad som lär behövas. Hedda har tre myssaker- en snutte (även kallad skabbräven, va en kaninfilt som bara ser slut ut just nu) det andra är nallen som är jättesöt, en snutte med ett nallehuvud på. Sist men absolut inte minst- BAPPEN! Nappen som nu gör att vi befarar att Hedda kommer va den första 2 åringen med tandställning.
Men i vilket fall som helst, har man då en snutte som har en napphållare behöver man ju bara hålla reda på EN sak. Hoppas nu bebbe gillar den, annars ska jag sova med den!

Ja jag kunde inte motstå! Skulle det inte gå vägen är det en hjärtlig present!